Jorden fördärvas och vi står och ser på med händerna i fickorna, trots att vi bryr oss.

Okej, jag vet att jag kopierat en del av Veronica Maggios album titel: ”Med handen i fickan fast jag bryr mig”, men det gjorde jag med flit, för att du som läser detta skulle reagera och börja läsa. Det är ett rent enkelt marknadsföringstrick. Jag läste Mediekommunikation och reklam en gång i tiden förstår du. men nu har jag kikat närmare på det jag egentligen ville komma fram till med min text, nämligen det här med miljö. Alla snackar så mycket så mycket om det, men det är så lite verkstad. Ingen gör någonting åt det. Vissa lyfter några fingrar för det, och jag kan erkänna att jag är en av dem trots allt, men sällan ser jag någon som använder båda sina händer och verkligen kämpar för att göra någonting åt det.
       Jag studerar miljö, och jag vet att vi är på väg mot en sämre värld, där jordens befolkning växter allt mer och det i sin tur gör att naturresurser överutnyttjas. Vad gör vi när resurserna tar slut? Den tiden är närmare oss än vi tror om vi fortsätter att konsumera och förbruka resurser i vårt "slit och slängsamhälle" på samma sätt i framtiden, som vi gör idag. Jag skulle vilja skylla allt på industrialismens och mekaniseringens framväxt, befolkningsökningen och vår konsumtion, vår strävan efter att alltid utvecklas och vårt växande fokus på utbildning och jobb, att studera för att få ett bra jobb så att man kan tjäna så mycket pengar som möjligt och köpa allt det där som man vill ha. Men det är faktiskt bevisat att ting och mekanik inte gör oss lyckliga. Att studera miljö tär på psyket, och jag känner att allt är så negativt kring vår framtid. Det är svårt att vara positiv i en negativ värld. Det får mig att känna att jag bara vill skita i allt tillslut. Vad är det för mening med att jag läser om det om jag vet att det kommer gå dåligt oavsett hur vi gör om inte en stor drastisk åtgärd gör nu. Inga maskiner, tekniker eller mekanisering kan lösa denna miljödåliga framtid. Det enda som förhindra att jorden blir fördärvad är oss individer. Att du och att jag gör någonting åt detta och att vi gör det här och nu. Med all den negativa information om miljö jag matas med varje dag känner jag att jag bryts ner mer och mer både i själen och psyket, och jag har alltid gillat mottot ”lev nu, inte imorgon”. Jag har försökt att sträva efter det mottot för jag vet att det gör mig lycklig, men det gör mig också lycklig att kunna bidra med någonting värdefullt här i världen, såsom att sprida viktig information om miljön till andra ovetande människor, så att dem också kan förstå hur viktigt det är, och att vi måste göra någonting åt det nu.
       Jag vet bara inte om jag orkar leva idag, med tankarna på ”imorgon” hela tiden. Jag känner mig så olycklig då. För livet går väl ändå ut på att leva ett lyckligt liv och utforska världen, men för mig går inte dessa delar ihop. För ju mer jag utforskar världen och miljön, desto olyckligare blir jag med all den kunskapen. Ibland känner jag att jag inte vill veta, även om jag vet att det är för viktigt att blunda för, som alla andra gör, men om jag blundar kan jag leva här och nu. Jag kan leva lycklig. Om jag lever lycklig nu, så kommer jag göra livet olyckligt för mina barns barn, eller barns, barns barn. Är det värt det?

Kommentera här: