Rattfylleri

Jag minns det som igår, hur jag brast ihop i gråt. Du var borta, föralltid. Jag kunde inte fatta det, jag bara grät. Allt var så overkligt. Allt var så himla tragiskt.
       Jag och min pojkvän satt en decemberkväll och spelade in egen musik. Jag hade spelat in lite melodier och texter på min mobil som jag alltid gör när jag kommer på något nytt som kan vara till användning i musikskapandet. Jag gör det för att komma ihåg mina idéer. Jag var på väg ner för trappan för att hämta min mobil med dessa inspelningar så att han och jag skulle kunna spela in det i musikprogrammet på datorn. Det var då jag såg det. Ett sms från min syster. Det stod att du var död. Allting svartnade för mig och alla minnen med dig exploderade på en och samma gång. Även fast jag inte kände dig så väl, så var du ändå min vän. Du var min nya vän, och det värsta av allt var att mina närmaste vänner stod dig närmast. Att själv sörja samtidigt som jag skulle finnas där för mina närmaste sörjande vänner var inte så lätt, och på något sätt kände jag samtidigt att jag inte ville sörja dig, för min sorg var inte ens mätbar med mina närmaste vänners sorg för dig. Jag kände mig skamsen. Det gjorde ännu ondare. Men ondast av allt var allting jag fick reda på om dig från olika vänskapskretsar, vad som egentligen hände den där natten. Jag fick veta information som jag inte kunde berätta för någon, för det skulle såra min omgivning ännu mer. Jag fick veta att ingen ville ha dig den där kvällen, att folk tyckte du var dryg. Jag fick veta att du blev hotad, att du hade bråkat med tjejen. Jag fick veta att du valde att inte prata med en av dina närmaste just den kvällen, för att du blivit hotad. Något som faktiskt plågar mig ännu mer, är att du kanske fick lida den där natten. Att dina sista timmar var dem plågsammaste i ditt liv, både psykiskt och fysiskt. Det plågar mig att inte veta.
       Det var han som gjorde det. Han var påverkad, satte sig i bilen den där natten. Han körde på dig. Han förstörde ditt liv totalt, han förstörde andras liv, men framför allt så förstörde han sitt eget liv. Och ibland undrar jag om inte det är det största straff man kan få, vetskapen om vad man har gjort. Att man dödat en man, och förstört allas liv.

Kommentera här: