Rattfylleri

Jag minns det som igår, hur jag brast ihop i gråt. Du var borta, föralltid. Jag kunde inte fatta det, jag bara grät. Allt var så overkligt. Allt var så himla tragiskt.
       Jag och min pojkvän satt en decemberkväll och spelade in egen musik. Jag hade spelat in lite melodier och texter på min mobil som jag alltid gör när jag kommer på något nytt som kan vara till användning i musikskapandet. Jag gör det för att komma ihåg mina idéer. Jag var på väg ner för trappan för att hämta min mobil med dessa inspelningar så att han och jag skulle kunna spela in det i musikprogrammet på datorn. Det var då jag såg det. Ett sms från min syster. Det stod att du var död. Allting svartnade för mig och alla minnen med dig exploderade på en och samma gång. Även fast jag inte kände dig så väl, så var du ändå min vän. Du var min nya vän, och det värsta av allt var att mina närmaste vänner stod dig närmast. Att själv sörja samtidigt som jag skulle finnas där för mina närmaste sörjande vänner var inte så lätt, och på något sätt kände jag samtidigt att jag inte ville sörja dig, för min sorg var inte ens mätbar med mina närmaste vänners sorg för dig. Jag kände mig skamsen. Det gjorde ännu ondare. Men ondast av allt var allting jag fick reda på om dig från olika vänskapskretsar, vad som egentligen hände den där natten. Jag fick veta information som jag inte kunde berätta för någon, för det skulle såra min omgivning ännu mer. Jag fick veta att ingen ville ha dig den där kvällen, att folk tyckte du var dryg. Jag fick veta att du blev hotad, att du hade bråkat med tjejen. Jag fick veta att du valde att inte prata med en av dina närmaste just den kvällen, för att du blivit hotad. Något som faktiskt plågar mig ännu mer, är att du kanske fick lida den där natten. Att dina sista timmar var dem plågsammaste i ditt liv, både psykiskt och fysiskt. Det plågar mig att inte veta.
       Det var han som gjorde det. Han var påverkad, satte sig i bilen den där natten. Han körde på dig. Han förstörde ditt liv totalt, han förstörde andras liv, men framför allt så förstörde han sitt eget liv. Och ibland undrar jag om inte det är det största straff man kan få, vetskapen om vad man har gjort. Att man dödat en man, och förstört allas liv.

En udda tjej i mängden

Ända sedan jag låg i mammas mage har jag lyssnat på konstig musik som ingen annan gillar, musik som jag har tagit efter utav henne antagligen. Musik är sjukt viktigt för mig och kommer alltid att vara det. Man kan inte se på mig att jag lyssnar på musik som är udda, för jag klär mig som alla andra och jag är som alla andra, jag har bara en helt totalt annan musiksmak än vad dem har. Jag är en väldigt tjejig tjej, men när det kommer till min musiksmak så har jag alltid känt mig som en av grabbarna. Detta har påverkat mig på många olika sätt i livet.
       De fösta konserterna jag ville gå på var på band som; The Darkness, Manowar, Turisas mm och om jag hade levt på 80-talet så hade jag definitivt gått på varenda Skid Row och konsert. Jag älskar rock, särskilt gammal 80-tals rock. När jag ville gå på festival första gången, var det ingen av mina vänner som ville gå med mig, för dem tyckte inte om dem banden som spelades. Skittråkigt, tyckte jag. Så det blev aldrig några festivaler för mig, för jag kunde ju inte gå dit själv. När det var fester spelade alla musik som var ”inne” då, musik som tjatas sönder på radion dag ut och dag in. Jag hatade det, men fick lov att stå ut med det. Det var ju trots allt typ 10 personer mot lilla mig. Idag tror jag att många lyssnar på musik mycket för utseendes skull och image. Ta Justin Bieber till exempel, nästan alla tjejer som lyssnar på honom gör det mest för att dem tycker att han är snygg, men man ska ju inte dra alla över en kant. Jag lyssnar nästan bara på musik för att musiken är bra, inte för att jag tycker att artisterna eller banden är snygga, men om dem är det så är det ju bara ett plus. För att vara lite ytlig så hade det ju varit lite roligare att kolla på konserter av unga snygga band, istället för gamla gråhåriga rocksnubbar. Men det får man leva med. Det är ju trots allt musiken jag är ute efter som jag skrev innan, inte ytligheten.
       Det enda som är bra med att lyssna på musik som ingen annan lyssnar på är att man får ha den för sig själv. Det är ingen radio som kommer och spelar musiken 24 timmar om dygnet, så man hinner tröttna på det på en vecka. Jag kan njuta av min musik ifred, och ibland kan man överraska en och annan ny själ med sin musik. Jag gillar att överraska och jag gillar att sticka ut, även om det kan vara lite jobbigt också i vissa situationer.